Tids nog kommer nog dagen för alla när man går tillbaka och läser dagboken, sin blogg eller på annat sätt tar vid vad som hände vid en svår situation. Ikväll var tydligen en sådan stund för mig... Har läst mina blogginlägg och kan känna igen mina tankar, mina upplevelser och mina känslor. Det är över två månader sedan men känns som en evighet. Sitter med tända ljudnivå gråter när jag läser mina inlägg. Jag vet ju nu varför det hände, men tankarna snurrar fortfarande med "tänk om...". Jag längtar efter att få ett syskon till Frasse som ett bevis på min sambos och min kärlek, men samtidigt är jag livrädd. Kommer samma scenario att utspela sig igen? Kommer jag ännu en gång att förlora barnet i magen?