Ett nytt liv och tankarna på det förlorade...
Min första son finns inte med oss, men min andra gör.
I juli förra året fick jag och sambon veta att ett nytt liv spirade inom mig. Kommer ihåg att jag åkte iväg till min mamma för att berätta och hon fick ett kuvert med ett svartpepparkorn - det var den storleken som vårt lilla pyre hade då. Det var en otrolig glädje att få veta att vi kanske denna gång skulle få bli föräldrar. Tankarna och känslorna för vår lilla Frasse finns där alltid, och i och med graviditeten så fanns ångesten och rädslan där för att något skulle hända även detta barn.
Det finns grupper på nätet för oss änglaföräldrar. För mig har de funnits där som stöd, för de kan förstå en på ett sätt som andra inte kan. Men det kan också vara en plats att få vetskap om vilka alla olika problem som kan uppstå i en graviditet och när väl bebisen kommit ut. Man blir "påläst" och man vet att det finns MÅNGA saker som kan hända. Det skapar ännu mer ångest, i alla fall för mig.
Graviditetens viktiga datum för mig blev datumet när vår Frasse gick bort (att komma längre i denna gravidteten), v 23 då vården skulle göra vad de kunde för att rädda vårt barn och v 28 för om barnet skulle födas så skulle det mest troligt vara 100% friskt och må bra!
Vi kom till vecka 41 för vårt barn mådde så bra där inne och ville inte komma ut! Till slut fick jag hjälp med igångsättning och ut kom vår lilla Elliot. Det blev en snabb och på ett sätt svår förlossning då lilla Elliot fick det kämpigt med att komma ut. Jag är ledsen att det blev så, främst för min sambo som på kort tid fått uppleva två svåra förlossningar. (Frasses och Elliots), och självklart för vår lilla son Elliot som man hade önskat få en finare start här i världen.
Första tiden hade jag ångest för allt kring Elliot. Jag upplevde starten med honom parallellt med saknaden av Frasse och det livet vi aldrig fick med honom. Men samtidigt hade inte Elliot kommit om Frasse funnits... Ångest och skuldkänslor - två starka följeslagare. Jag var också rädd för att råka skada Elliot eller att jag skulle råka göra något tex. tappa honom så han dog.
Idag, 4,5 mån senare, så är inte ångesten lika stark. Jag önskar till och med ett syskon till Elliot och Frasse då jag tycker det var det mest underbara jag varit med om - att få hålla en livs levande liten bebis som jag och min älskade sambo har skapat, att få lära känna den lilla bebisen och få börja följa den lilla personens utveckling. Än har bara livet börjat för Elliot men vilken glädje och kärlek han ger oss! Tankarna kretsar ofta på Frasse och jag (och min sambo) kommer berätta för Elliot om hans bror i himlen. Till dess njuter jag av vår fina son så mycket det bara går och älskar honom som bara en mamma kan göra! ❤️
Kärlek och tankar till Frasse! Du finns alltid i mitt hjärta!