Gråten alltid nära till hands...
För två veckor sedan förlöste jag min lilla kille. Det känns overkligt och som det hänt någon annan. Hur kan man uppleva så mycket på de tre sista veckorna och ändå vara som jag är idag; kunnat jobba, kör bil, tänker på vår kommande resa, suttit i möte, tänker på Frasse, osv Jag kan stundtals känna mig osynkad med mig själv, som att jag skulle vara två kroppar i en eller att jag har en autopilot på, men jag är igång, jag mår okej och jag kan förstå att min lilla kille troligtvis inte hade klarat sig oavsett när han skulle ha tittat ut. Lurar jag mig själv när jag är igång, jobbar och allt? Näe jag tror inte det. Detta var andra graviditeten som slutade på fel sätt. Jag trodde inte jag kunde bli gravid men blev det. Jag trodde jag förlorat min enda chans att bli gravid då jag fick mitt första missfall (MA) och det gjorde så ont, men jag blev gravid på nytt bara fyra månader senare. På något sätt så finns Frasse med mig men jag har accepterat att hans tid inte var här och nu. Jag vet att jag kan bli gravid genom att jag nu blivit det två gånger inom ett års tid och jag längtar till den stund då jag och min sambo får pussa på vår friska lilla bebbe som ligger i vår famn, men den dagen är inte här än. Vi har så mycket kärlek att ge och om det är något jag fått lära mig så är det att det är med min sambo jag vill leva resten av mitt liv och att han äger mitt hjärta! Så otroligt fin han har varit under hela denna period. Skulle jag kunna få ett eller flera barn med honom så skulle varje barn fylla mitt liv med så mycket kärlek och så mycket lycka som en människa kan bära! De skulle vara ett levande bevis på vår kärlek mellan varandra! Jag älskar dig min fina sambo så otroligt mycket!! Tack för att du är du.