Frasseliten.blogg.se

Jag är en 35-årig tjej som träffade min fina sambo för 2,5 år sedan. Mitt liv har annars bestått mycket av utbildning , arbete och karriär, så känner mig lite sen med barn och familjeliv. 

 

I september 2014 fick vi beskedet att vi väntade ett barn. Vi har, eller rättare sagt min sambo har, en tonåring från ett tidigare förhållande, men detta var mitt första barn. Glädjen var stor även om det var lite oroligt pga ett tidigare missfall. Redan vid vecka 7 fick vi tid för ett vul för att se om allt var ok. Redan då skulle det visa sig att det började krångla lite. Gynekologen såg att jag var gravid, men han såg inget foster och misstänkte att det skulle bli ett nytt missfall. Hem, deppa och ta nya tag. Räddningen blev en underbar barnmorska på kvinnokliniken som meddelade att man inte alltid kan se ett foster så tidigt i graviditeten. Vi fick en ny tid för ny kontroll och vid detta besök, vecka 8,5, såg en annan gynekolog den lilla pareveln där inne. perioden fram till kub-testet gick bra, med de vanliga graviditetskrämporna som trötthet och illamående. 

 

Vid kubtestet vid vecka 12 så fick vi än en gång se vår lilla parvel och allt såg jättefint ut, tills barnmorskan hade tagit alla värden och fick fram att vi låg i högriskgruppen på kromosomfel 18 med en risk på 1:31, av 31 barn så har ett av barnen kromosomfelet. Kromosomfelet skulle innebära så pass mycket missbildningar att det inte skulle kunna leva. Om så var fallet hade vi pratat om att avsluta graviditeten. Vid högrisk av kromosomfel blir man erbjuden fostervattensprov i vecka 15 och testet, som jag upplevde otäckt och inkräktande på min lila parvel, gick annars bra. Vi fick veta att vår bebbe var fullt frisk och var en liten kille. Lättnaden var stor och vi började nu tänka på namn på riktigt och kunde äntligen känna glädjen över att vara gravid, kommit ifrån de första 12 veckorna som alltid innebär en risk och nu även veta att vi hade en frisk kille i magen. Allt skulle bli bra! 

 

I vecka 19 hade vi vårt rul (rutinultraljud) och allt såg då fint ut. Ingen tecken att något skulle vara galet. Dock hade det börjat svida och jag undrade om det kunde vara urinvägsinfektion som är vanligt vid graviditet. Vid vecka 20, i mitten av veckan, så ringde jag in till barnmorskan då det hade börjat komma mörka flytningar. Jag fick komma in till förlossningen för kontroll och få penicillin, men allt såg bra annars bra ut. 

 

På måndagsmorgonen vecka 21 så kom en "dusch" med vätska som fyllde hela trosskyddet och jag blev nervös och ringde än en gång till sjukhuset. Fick en till undersökning och läkarna kunde inte förstå vad det var som orsakade blödningen. Jag blev sjukskriven resten av veckan och fick åka hem. Visst var jag orolig, men trodde ändå att det skulle bli bra. Bara att vila så skulle allt bli normalt igen. På tisdagen och onsdagen kom ytterligare "duschar" och på onsdagen fick jag komma igen till förlossningen för kontroll. Vid denna stund hade nog 5 läkare kollat mig och ingen visste riktigt vad allt berodde på. Man började misstänka fostervattensläckage då vattnet såg mindre ut än sedan måndagen och de bestämde att lägga in mig på förlossningen på ett rum direkt. Sängläge och endast gå mellan toaletten och sängen. 

 

Under onsdagen förstod nog inte vi (sambon o jag) riktigt varför vi var inlagda, jo mer för observation över smärta, hur mycket vätska jag tappar osv men vi trodde hela tiden att det enbart var över en natt och att jag skulle få åka hem på torsdagen. På torsdagen gjordes ett nytt ultraljud och det konstaterades att vattennivån var låg, inte hysteriskt lågt, men lågt. När vår läkare kom in så kom chocken! Jag skulle bli sängliggande resten av min graviditet och just nu var läget mycket kritiskt och stora risker. Det fanns stora risker att vi skulle kunna förlora barnet och allt hängde på vad som hände de närmsta dagarna. Vi fick också veta att man inte gjorde några insatser om barnet skulle komma innan vecka 23+o. Så helt plötsligt skulle vi behöva vänta 1,5 vecka, stillasittande/liggande i sängen och be till Gud att inget mer skulle hända. Allt rämnade under oss och jag visste inte hur vi skulle tänka... 

 

På fredagen fick jag träffa en kurator och hon påminde mig om att tänka kortsiktigt, typ en dag i taget, eller till och med mindre delar av dagen. Vi körde på 6 timmars pass som man kunde styrka allt eftersom. Vi fokuserade också på det som var bra nyheter och inte bara på hela stora situationen. Första målet var att ta oss förbi helgen och att få ultraljudet på måndagen vecka 22+0...